Sverige och religion
Kristna värderingar förvisso men där befolkningen mer och mer tvivlar på Guds existens och den kärlek tron kan ge oss om vi bara är villiga att ta emot den.
Dör folk till höger och vänster kallar sig ateister.
Men varför gifter sig folk, döper sina barn, konfirmeras och har begravningshögtiden i kyrkan, kristna religionens högborg?? Om man nu inte tror på det kyrkan vill förmedla varför väljer man då att göra dessa högst religiösa riter?
Kyrkan välkomnar alla, troende, tvivlande och sökande så det är inte det men varför vill ateister vara med i kyrkan, något de inte tror på?
Intressant frågeställning och något som tål att diskuteras!
Själv bor jag i Norsborg där du hade varit utanför om du inte var religiös, här går folk med böneband, det hänger kors i bilarnas backspegel, folk går till kyrkan vare vecka och jag älskar det.
F är ju ateist, fd. Jehovas vittne och det är tråkigt tycker jag. Men kunde inte hittat någon mer omtänksam, osjälvisk och generös man =)
Intressant frågeställning,själv vet jag inte vad jag hade gjort utan min tro.
Det var skönt att läsa ditt inlägg och förstå att Du tror. Hoppas Du får många intressanta rader från olika läsare. Kanske Du skall satsa på prästyrket efter Citymail!!! Ingela hade också tankar om detta ämne igår.
Anonym: Nej, tron är även viktig för mig. Den har hjälpt mig igenom tunga perioder i mitt liv.
Mamma: Det vet du mamma. Har alltid varit troende, i hela mitt liv. Tron har varierat på olika sätt men har alltid funnits där.
Det brukar tyvärr vara få som kommenterar men jag hoppas alltid på diskussioner =)
Präst är inget för mig men att arbeta inom kyrkan eller ideelt, absolut.
Det var från INgelas blogg jag fick idén till detta inlägg.
Hahaha, så det var ateisten Ingela som både konformerat sig, gift sig och döpt sina barn i kyrkan som eggade dig till detta inlägg, hahaha! Ursäkta jag skrattar, men det var väl iofs just det jag menade, att jag inte ville stöta mig med någon med vad jag tycker utan alla måste ha rätt till att ha sin tro. Att jag är ateist är inte något jag kallat mig länge. Det är något som mognat fram med åldern. Att jag konformerade mig var för att jag ville veta vad kyrkans budskap stod för, men blev inte klokare av det. Att jag gifte mig i kyrkan var från början ett andra handsval, eftersom jag o J egentligen planerat att gifta oss utomlands - i Los Angeles, men det var inte så enkelt som vi hoppats på. Då blev det dubbelbröllop med fyra inblandade som skulle säga sitt. Kyrkan är den plats i Sverige där man gifter sig. Andra väljer att gifta sig på sitt smultronställe på landet eller annat men något sådant hade vi inte att tillgå. Knappast att Mossängen var ett lämpligt ställe, hahaha! Kyrkan är en vacker högtidlig plats, jag blir lätt rörd där. Och jag tror Jesus levat. Men tror du själv på alla berättelser i bibeln? De du inte tror på - hur förklarar du dem? Vad är det du tror på? Att någon som vi kallar Gud hjälper oss på något sätt? Hade världen sett ut så här då? Vad är Guds syfte om han finns? Han verkar iallafall inte ingripa - för det är nu vi behöver hjälp o stöd och inte efter livet... Jag skulle aldrig säga något dumt om någon som tror, för det måste vara en stor tröst i jobbiga tider att tro - att tro att det finns någon som lyssnar. Men eftersom man aldrig bevittnat något under eller något som kan tänkas vara guds verk, så är jag starkt tvivlande. Men jag vill gärna bli överbevisad för jag ser gärna att Gud finns!
Att barnen är döpta är också av tradition (kyrkan är den plats i Sverige där man döps) och att dopet och tron konfirmeras vid konfirmationen. Barnen får själv ta ställning till om de vill bekräfta sin ev gudstro när de når den åldern.
Hoppas vi kan vara vänner ändå ;)
